Bebendu kaping lima: memala kéwan-kéwan
1GUSTI terus ngetokké tembung marang Moses: “Kowé ngadepa marang Parao lan kowé ngomonga: Tembungé GUSTI, Gusti Allahé wong Ibrani mengkéné: Kowé nglilanana umat-Ku lunga ngabekti marang Aku. 2Awit yèn sampéyan ora gelem nglilani lunga, lan ijik sampéyan kukuhi waé, 3tangané GUSTI bakal nekakké lara pès sing gedé banget marang duwèk sampéyan kéwan-kéwan ing pangonan, jaran, kimar, unta, sapi lan wedus. 4Sak terusé GUSTI bakal mbédakké kéwan-kéwan nduwéké wong Israèl lan kéwan-kéwan wong Egipte, nganti kéwan-kéwan wong Israèl ora ana siji waé sing mati.” 5Lan GUSTI netepaké waktu, tembungé: “Sésuk enggoné GUSTI bakal nindakké perkara kuwi ing negara kéné.” 6Bareng ésuké GUSTI nindakké bab kuwi mau, kéwan-kéwanné wong Egipte pada mati kabèh, nanging kéwan-kéwanné wong Israèl ora ana sing mati siji-sijia. 7Parao kongkonan mbrana, lan nyata kéwan-kéwan wong Israèl ora ana sing mati siji-sijia. Senajan mengkono Parao tetep wangkot lan ora gelem nglilani lunga bangsa mau.
Bebendu sing kaping nem: memala udun
8GUSTI terus ngetokké tembung marang Moses lan Harun: “pada njupuka angus ing angklo pawon sak gegem kebak, lan Moses terus nyawurna angus mau ing awang-awang ing ngarepé Parao. 9Angus kuwi bakal malih dadi awu lembut rata sak negara Egipte kabèh, kuwi bakal njalari anané memala udun sing metyah dadi korèng, ngenèki manungsa lan kéwan-kéwan ing sak negara Egipte.” 10Moses lan Harun terus njupuk angus sangka angklo pawon, terus ngadek ing ngarepé Parao, angusé terus disawurké ing awang-awang karo Moses, nganti ana memala udun sing metyah ngorèng putih ing awaké manungsa lan kéwan-kéwan. 11Para tukang sulap nganti ora betah ngadek ing ngarepé Moses, awit sangka korèngé udun; awit para tukang sulap ya pada udunen kaya wong Egipte kabèh. 12Nanging GUSTI ngatoské atiné Parao, nganti ora ngrungokké tembungé Moses lan Harun, kaya sing wis diomong karo GUSTI marang Moses.
Bebendu kaping pitu: udan ès
13GUSTI terus ngetokké tembung marang Moses: “Sésuk kowé tangia sing ésuk, ngadepa marang Parao lan ngomonga: GUSTI Allahé wong Ibrani ngetokké tembung mengkéné: Kowé nglilanana umat-Ku lunga supaya ngabekti marang Aku. 14Awit sepisan iki, Aku bakal ngesokké sakkèhé bebenduku marang kowé déwé, marang para abdimu lan marang para rayatmu supaya kowé ngertia yèn ing sak lumahé bumi ora ana sing madani Aku. 15Sak temené yèn Aku gelem ngetungké tangan-Ku lan ngukum kowé lan rayatmu karo lara pès, mesti kowé wis dientèkké sangka bumi. 16Nanging kowé ijik Tak lilani urip, awit Aku gelem ngétokké kekuwatan-Ku marang kowé lan supaya asmaku diluhurké ing sak lumahé bumi. 17Sepréné kowé tansah ngalang-alangi umat-Ku, ora kok lilani lunga. 18Lah sésuk udakara wantyi mengkéné Aku bakal nekaké udan ès sing deres banget, sing durung tau kelakon wiwit ngedekké Egipte nganti sepréné. 19Awit kuwi kéwan-kéwanmu lan sembarang duwèkmu ing ara-ara, pada gawanen menyang panggonan sing njalari slameté; sakkèhé manungsa lan kéwan-kéwan, ing ara-ara sing ora nglumpuk ana omah, bakal ketiban udan ès kuwi, terus bakal pada mati.” 20Para abdiné Parao sing rumangsa wedi marang tembungé GUSTI, kuwi terus pada ngongkon batur-baturé lan kéwan-kéwan digawa mlebu omah. 21Nanging sing ora ngrèwès marang tembungé GUSTI, pada ngejarké waé batur-baturé lan kéwan-kéwané ing ara-ara.
22GUSTI terus ngetokké tembung marang Moses: “Tanganmu tungna menyang langit, terus bakal ana udan ès mudun sangka langit rata sak negara Egipte kabèh, ngenèki manungsa, kéwan-kéwan lan tetukulan ing ara-ara ing negara Egipte.” 23Moses terus ngetungké tekené menyang langit, GUSTI terus nekakké gluduk lan udan ès, lan ana geni sing nyamber-nyamber marang bumi. GUSTI enggoné ngedunké udan ès mau rata sak negara Egipte. 24Udan ès mau tyampuran geni sing pating tylèrèt ing sak tengahé udan ès kuwi, medèni banget, ing sak negarané wong Egipte kabèh durung tau kelakon sing kaya mengkono kuwi, wiwit wong-wong mau pada dadi bangsa. 25Udan ès mau ngrusak samubarang ing ara-ara, ing sak negara Egipte, ya manungsa ya kéwan-kéwan, mengkono uga ngrusak kabèh tanduran apa waé ing ara-ara lan ngambrukké sakkèhé wit-witan. 26Mung ing tanah Gosèn, panggonané wong Israèl, ora ana udan ès. 27Parao terus kongkonan nyeluk Moses lan Harun pada diomongi: “Sepisan iki aku kesalahan, marang GUSTI sing bener, nanging aku lan para abdiku sing pada salah. 28Pada ndedonga marang GUSTI, gludukké Gusti Allah lan udan ès kuwi wis tyukup, aku bakal nglilani kowé pada lunga, wis ora perlu kowé kesuwèn ing kéné menèh.”
29Tembungé Moses: “Mengko sakwisé kula metu sangka kuta iki, kula bakal megarké tangan kula marang GUSTI, gludukké bakal mandek lan udané ès mesti terus terang, supaya sampéyan ngerti, yèn bumi iki duwèké GUSTI. 30Nanging sak upama sampéyan lan para abdimu, rayatmu ngerti ijik durung pada wedi marang GUSTI Allah.” 31Sing rusak kuwi tanduranmu damèn lan jewawut, awit jewawuté ijik metu gagangé, lan daméné mbeneri kembang. 32Nanging kanggo gandum lan juwawut kuwi ora nganti rusak, awit durung tekan ing waktuné. 33Moses terus mundur sangka ngarepé Parao, sak metuné sangka kuta terus megarké tangané marang GUSTI, gluduk lan udan ès terus lèrèn, lan udan wis ora nggrojok ing bumi menèh.
34Bareng Parao ngerti, yèn udan, udan ès lan gluduk wis pada lèrèn, terus neruské enggoné nggawé dosa, lan ngatoské atiné, ya dèkné ya para abdiné. 35Atiné Parao tetep wangkot, nganti ora nglilani lungané wong Israèl, kaya sing wis diomong karo GUSTI lantaran Moses.