Rut lan Boas ing penutoné gandum
1Rut terus diomongi karo Naomi maratuwané: “Hé anakku, apa ora apik aku nggolèkké pengayoman kowé, kanggo kabekjanmu? 2Boas sing prenah sanak sedulur karo kita, sing baturé wadon pada kok kantyani kuwi, waktuné mengko mbengi napéni jewawut ing penutoné gandum; 3mulané kowé adusa lan nganggoa lenga wangi lan nganggoa sandanganmu sing apik, terus menyanga ing penutoné gandum kono. Mung waé aja nganti konangan wongé, sak durungé dèwèké bubar mangan lan ngombé. 4Sakwisé dèwèké mapan turu, titènana enggoné mapan turu ing ngendi, terus mlebua, kemulé sikilé bukakana lan turua. Ing kono kowé bakal diomongi apa sing kudu kok lakoni.” 5Tembungé Rut marang Naomi: “Apa tembung sampéyan bakal kula lakoni kabèh.”
6Sakwisé mengkono Rut terus marani penutoné gandum lan nglakoni apa sing dipréntahké maratuwané kabèh. 7Bareng Boas wis rampung enggoné mangan lan ngombé lan atiné seneng, terus mapan turu ing pojokané tumpukan jewawut. Rut terus alon-alon mlebu, mbukaki kemulé sikilé Boas lan turu ing kono.
8Bareng ing wayah tengah wengi Boas tangi karo kagèt, terus nggrayangi ing sak kiwa-tengené, kok ana wong wadon turu ing sandingé sikilé. 9Semauré Boas: “Sapa kowé kuwi?” Tembungé sing disapa: “Kula kuwi abdimu, Rut; sampéyan muga gelem megarké swiwi sampéyan lan ngayomi marang kula abdimu, awit sampéyan sing wajip nebus kula.” 10Semauré Boas: “Hé anakku! Kowé kaberkahan karo GUSTI. Katrésnanmu sing saiki iki ngungkuli sing ndisik, awit sing kok tutké duduk wong nom-noman sing mlarat utawa sing sugih. 11Saiki, anakku, aja sumelang atimu; kabèh sing kok omongké kuwi bakal tak tindakké kanggo kowé; awit saben wong kuta kéné ngerti, yèn kowé kuwi wong wadon sing apik. 12Saiki, pantyèn aku salah sakwijiné sanak sedulur, sing wajip nebus, nanging senajan mengkono, ijik ana liyané menèh sing wajip nebus sing luwih tyedak tenimbang aku. 13Wis nginepa ing kéné sewengi iki, nanging sésuk yèn dèwèké gelem nebus, ya apik bèn nebus, nanging yèn ora seneng nebus awakmu, aku sing bakal nebus kowé, kanggo GUSTI sing urip. Wis turua waé nganti tekan ing wayah ésuk.” 14Rut terus mapan turu ing sandingé sikilé Boas nganti tekan ing wayah ésuk; tanginé ing wayah sak durungé wong bisa tyeta ndeleng marang wong liyané, awit semauré Boas: “Aja nganti diweruh, yèn ana wong wadon teka ing penutoné gandum.” 15Karo menèh tembungé: “Sléndang sing kok kanggo kuwi bukaken!” Terus dibukakké, Boas terus naker jewawut nem taker, diesokaké ing sléndang mau. Sakwisé kuwi Boas terus menyang kuta.
16Sak tekané ing omahé maratuwané Rut ditakoni: “Kepriyé, anakku?” Rut terus nyritakké marang maratuwané apa sak penggawéané wong kuwi marang dèwèké, 17lan menèh tembungé: “Jewawut nem taker kuwi dikèkké marang kula, awit tembungé: Aja nganti nglentung enggonmu mulih menyang maratuwamu.” 18Tembungé maratuwané: “Wis entènana waé, anakku, nganti tekané kowé ngerti kepriyé pungkasané perkara kuwi, awit wong kuwi mesti bakal ora lèrèn-lèrèn, yèn durung ngrampungké perkara kuwi ing dina iki.”