1Sangka aku pinituwa, marang ibu sing dipilih lan anak-anaké sing pada tak trésnani ing sak njeruhné kabeneran. Ora mung aku waé sing nrésnani kowé kabèh, nanging uga sak kabèhé wong sing wis pada weruh kabeneran. 2Awit sangka kabeneran sing tetep manggon ing kita lan bakal ngantyani kita nganti sak lawas-lawasé.
3Kawelasan, kabetyikan lan katentreman sangka Gusti Allah, Bapak lan sangka Yésus Kristus, Putrané Bapak, bakal ngantyani kita sak njeruhné kabeneran lan katrésnan.
4Aku bungah banget weruh, yèn ana anak-anakmu sing pada urip ing sak njeruhné kabeneran, tyotyok karo pepakon sing wis kita tampani sangka Bapak. 5Lan saiki penjalukku marang kowé, ibu, aja kok anggep aku nulis pepakon anyar kanggo kowé, nanging sing tak tulis iki miturut pepakon sing wis kita duwèni kawit wiwitan: supaya kita pada trésna-tinrésnan. 6Lan katrésnan kuwi, kita kudu urip miturut pepakoné. Lan pepakon kuwi, ya kuwi supaya kowé pada urip sak njeruhné katrésnan, kaya enggonmu wis pada krungu kawit wiwitan.
7Awit wis okèh tukang nasarké sing pada njedul lan ndlajahi sak lumahé bumi, sing ora ngakoni yèn Yésus Kristus wis teka dadi manungsa. Kuwi tukang nasarké lan antikristus. 8Pada sing ati-ati, supaya kowé aja nganti pada kélangan apa sing wis pada tak garap, supaya enggonmu pada nampani upahmu sampurna. 9Saben wong sing nyimpang lan ora manggon ing piwulangé Kristus, kuwi ora pada nduwèni Gusti Allah. Sapa sing manggon ing piwulang kuwi, pada nduwèni Bapak lan Putra pisan. 10Yèn kowé pada katekan wong sing ora nggawa piwulang kuwi, aja kok tampa ing omahmu, lan aja mbagèkké slamet. 11Awit sapa sing mbagèkké slamet wong kuwi, olèh bagéan penggawéané sing ala.
12Senajan okèh sing kudu tak tulis marang kowé, aku ora gelem nulis nganggo kertas lan mangsi, nanging pengarep-arepku bakal teka déwé, terus rerembukan adu-arep karo kowé kabèh, supaya kabungahan kita bisa sampurna.
13Salam marang kowé kabèh sangka anak-anaké sedulurmu wadon sing dipilih.