Parao digambar kaya wit tyemara sing ditegor
1Ing taun sing kaping sewelas, tanggal siji sasi telu, ana tembungé GUSTI marang aku mengkéné: 2“Hé, anaké manungsa, kowé ngomonga marang Parao, ratuné Egipte lan marang rayaté mengkéné:
Ing sak njeruhné kamulyanmu
sapa sing bisa madani kowé?
3Lah, kowé Tak padakké
karo wit tyemara ing Libanon,
sing pangé ngremboyong apik-apik
lan godongé ngrembuyung;
wité duwur banget
putyuké nganti sundul langit.
4Kali-kali sing ndadèkké gedé,
segara gedé ndadèkké duwur,
kuwi sing njalari kali-kali pada mili
ngubengi panggonané kuwi
lan kalèn-kalèn pada mili
menyang kabèh wit-witan ing ara-ara.
5Awit sangka kuwi duwuré
ngungkuli kabèh wit-witan ing ara-ara;
pangé sing tyilik-tyilik mundak okèh,
pangé sing gedé pada dadi dawa
awit kalubèran karo banyu okèh.
6Sing pada nusuh ing pangé sing tyilik-tyilik
kabèh manuk ing awang-awang,
nanging ing sak ngisoré kabèh pang gedé
kabèh kéwan alas sing pada manak,
lan kabèh bangsa sing gedé
pada ngiyup ing sak ngisoré.
7Wit mau apik awit sangka gedéné
lan awit pangé sing gedé pada dawa-dawa;
jalaran oyoté pada ndlosor
nganti tekan banyu sing gedé.
8Wit tyemara ing petamanan Gusti Allah
ora bakal pada bisa nandingi,
semono uga wit beros
ora bakal pada bisa madani pangé sing tyilik,
lan wit armon ora ana sing kena dipandingké
karo pangé sing gedé.
Kabèh wit-witan ing petamanan Gusti Allah
ora ana sing bisa dipandingké
ing bab apiké.
9Aku sing nggawé banget apiké
uga pangé sing gedé-gedé sing nggrumbul.
Kabèh wit-witan ing taman Eden ing petamanan Gusti Allah
pada mèri.
10Awit sangka kuwi Gusti GUSTI ngomong mengkéné: Awit wit kuwi duwur, putyuké nganti sundul langit lan awit sangka duwuré kuwi terus dadi gemunggung, 11mulané wis Tak pasrahké ing tangané wong sing kwasa ing antarané para bangsa, supaya arep diapakké karo sing sak mestiné awit penggawé alané; Dèkné wis Tak tundung. 12Wong-wong mantya, ya kuwi umat sing tegelan déwé ing antarané para bangsa, bakal negor wit kuwi lan terus dijarké waé; pangé sing gedé-gedé pada tiba ing gunung-gunung lan ing jurang-jurang lan pangé sing tyilik-tyilik pada sempal tiba ing dasaré kaliné negara kuwi lan kabèh bangsa ing bumi pada lunga mlayu sangka pangayomané, wit kuwi terus dijarké waé. 13Kabèh manuk ing awang-awang pada méntylok ing wit sing wis ngglémpang kuwi lan kabèh kéwan ing alas pada manggon ing antarané pangé sing gedé. 14Kabèh iki kelakoné supaya kabèh wit-witan ing pinggir banyu aja pada ngegul-ngegulké urip lan putyuké aja nganti disundulké langit lan supaya wit-witan sing gedé, ya kuwi kabèh sing nyesep banyu okèh, aja pada neruské enggoné gemunggung; awit kabèh wis pada dipasrahké marang pati, ing telengé bumi ing sak tengahé anak-anaké manungsa sing wis pada mudun ing juglangan kuburan.
15Mengkéné tembungé Gusti GUSTI: Ing dina meduné ing ndonyané wong mati, segara gedé Tak omongi béla sungkawa. Kali-kaliné pada Tak endek iliné, terus banyuné sing gedé terus dibendung. Lan awit sangka dèwèké gunung Libanon Tak dadèkké nganggo salin kasusahan lan sak kabèhé wit-witan ing alas Tak dadèkké alum lemes. 16Para bangsa sing krungu gembrubuké ambruké, pada Tak gawé gemeter, ya kuwi ing waktu Aku nglebokké dèwèké ing ndonyané wong mati lan terus nunggal karo kabèh sing wis pada mudun ing juglangan kuburan. Nanging kabèh wit-witan ing taman Eden, ing telengé bumi bakal rumangsa olèh panglipur, ya kuwi wit-witan sing dipilih lan sing apik déwé ing Libanon, sing nyesep banyu okèh. 17Kuwi uga pada mèlu medun bebarengan ing ndonyané wong mati, ya kuwi para wong mati sing kena pedang, lan kabèh sing pada manggon ing pangayomané ing sak tengahé bangsa-bangsa sing uga wis mati. 18Mulané kowé kuwi kena ditandingké karo sapa karo tunggalé wit-witan ing taman Eden ing bab kamulyan lan kaluhuran? Kowé bakal didunaké menyang telengé bumi bebarengan karo wit-witan ing taman Eden lan bakal gemlétak ing sak tengahé para wong sing ora sunat, bebarengan karo para wong sing mati kena pedang. Ya kuwi Parao uga rayaté. Mengkono tembungé Gusti GUSTI.”