Peperangan ing Horma
1Ratu ing negara Arad, klebu bangsa Kanaan sing manggon ing negara Negeb, bareng krungu kabar yèn wong Israèl pada teka sangka dalan ing Abarim, terus ngluruk perang nglawan wong Israèl, lan olèh tawanan wong sangka bangsa kuwi. 2Wong Israèl terus ngetokké janji marang GUSTI, tembungé: “Yèn bangsa iki kabèh Gusti pasrahaké marang tangan kita, kuta-kutané bakal pada kita gempur dadi ambruk.” 3GUSTI nuruti marang penjaluké Israèl, wong Kanaan kelakon dipasrahké; wong-wongé kabèh kuta-kutané pada dientèkké. Mulané panggonan kuwi dijenengaké Horma.
Ula tembaga
4Sakwisé mengkono terus pada budal sangka gunung Hor, metu ing dalan peneré segara Abang, arep ngubengi negara Edom; ing dalan bangsa mau wis ora bisa sabar menèh, 5terus nglawan marang Gusti Allah lan marang Moses, semauré: “Kenèng apa kula kok pada sampéyan lungakké sangka negara Egipte? Apa supaya kula pada mati ing ara-ara samun kéné? Ing kéné ora ana roti lan ora ana banyu, awit kula wis pada jelèh marang pangan sing ora ana rasané iki.” 6GUSTI terus nekakké ula mandi marang umat kuwi, sing terus pada nyokoti wong okèh, nganti bangsa Israèl okèh sing pada mati. 7Wong-wong terus pada nemoni marang Moses lan ngomong: “Kita wis pada nggawé dosa, awit nganti nglawan marang GUSTI lan marang sampéyan; sampéyan supaya gelem ndedonga marang GUSTI, supaya gelem ngentèkké ula-ula kuwi sangka kita” 8Moses terus ndongakké umat kuwi, lan GUSTI terus ngetokké tembung marang Moses: “Kowé nggawéa rerékan ula mandi, terus edekna ing tyagak; ing kono saben wong sing dityokot, nanging terus mandeng marang rerékan ula kuwi, bakal tetep urip.” 9Moses terus nggawé rerékan ula tembaga lan ngedekké ing tyagak; sak terusé saben wong sing dityokot ula, nanging terus mandeng marang rerékan ula tembaga kuwi, wongé tetep urip.
Wong Israèl tekan ing negara Moab
10Wong Israèl terus pada budal lan lèrèn ing Obot. 11Sakwisé budal sangka Obot terus pada nginep ing sak tyedaké jugrukan ing Abarim, ing ara-ara samun sing sisih sak étané negara Moab. 12Terus pada budal sangka kono, lan manggon ing bawah kali Sèrèt. 13Sakwisé budal sangka kono, terus pada nginep ing sabrangé kali Arnon, ing ara-ara samun, lan sing metu sangka panggonané bangsa Amori; nanging kali Arnon kuwi dadi tapel watesé negara Moab, sisih ing antarané bangsa Moab lan bangsa Amori. 14Mulané ing kitab tyeritané peperangané GUSTI diomongké: “Wahèb ing Sufa lan legokané kali Arnon, 15lan pèrèngané legokané; pèrèngané kuwi ambané nganti tekan ing panggonan pernahé kuta Ar, mèpèt karo tapel watesé negara Moab.” 16Sangka kono mlakuné menyang ing Beér, ya kuwi sumur sing dipréntahké karo GUSTI marang Moses mengkéné: “Bangsa kuwi kok klumpukna, terus bakal Tak wènèhi banyu.” 17Ing waktu kuwi wong Israèl memuji kidung sing isiné:
“Hé, sumber, mumbula! Hayuk pada memuji saut-sautan,
awit sangka sumur, sing diduduk karo para ratu iki,
18sing diduduk karo para penggedéné ing sak tengahé bangsa kuwi
lan jungkaté kraton, lan tekené.”
Sangka ara-ara samun terus pada budal menyang Matana; 19sangka Matana menyang ing Nahaliel; sangka Nahaliel menyang Bamot, 20lan sangka Bamot menyang panggonan, ing pangwasané negara Moab, sandingé putyuké gunung Pisga, sing ngadep nang ara-ara samun.
Perang karo Sihon ratu Hèsbon
21Sakwisé lelakon kuwi wong Israèl ngutus kongkonan marang ngarepé Sihon, ratu bangsa Amori, perlu ngomong mengkéné: 22“Kula supaya pada dililani liwat ing negara sampéyan, kula bakal ora nyimpang menyang kebonan utawa menyang kebon anggur sampéyan, ya ora bakal ngombé banyuné sumur sampéyan; mung dalan gedé waé sing bakal kula liwati nganti teka ing tapel watesé pangwasané sampéyan.” 23Nanging Sihon ora nglilani wong Israèl ngliwati panggonan pangwasané, malah terus nglumpukké suradadu kabèh, lan metuki wong Israèl menyang ing ara-ara samun; sak tekané ing Yahas terus nyerang perang nglawan Israèl. 24Nanging digetyek karo wong Israèl karo landepé pedang, lan negarané terus direbut, wiwit ing kali Arnon tekan ing kali Yabok, nganti tekan ing tapel watesé negarané turunané Amon, awit tapel watesé negarané wong turunané Amon kuwi kuwat. 25Wong Israèl pada ngrebut sakkèhé kutané, lan pada ngenggoni kutané bangsa Amori kabèh, ya kuwi ing Hèsbon lan ing panggonané kabèh. 26Nanging Hèsbon kuwi kuta omahé Sihon, ratu bangsa Amori; ratu kuwi dèk mbiyèn peperangan karo ratu ing Moab sing ndisik, lan kelakon bisa ngrebut negara kabèh nganti tekan ing kali Arnon. 27Awit sangka kuwi para tukang ngarang kidung pada ngomong mengkéné:
“Pada maraa menyang Hèsbon, negarané Sihon dibanguna
lan kuwatana!
28Awit ana geni metu sangka Hèsbon,
kuta omahé Sihon
metu urupé, sing mangan Ar-moab,
sing ngwasani puntuk-puntuk ing sak uruté kali Arnon.
29Tyilaka kowé Moab,
tyilaka kowé, hé bangsa Kamos!
Anaké lanang pada didadèkké wong mblayu,
lan anaké wadon pada dadi ukumané Sihon
ratuné bangsa Amori.
30Wong-wong mau pada tak entèkké karo gaman,
Hèsbon lebur nganti tekan ing Dibon,
lan kita dadèkké ara-ara samun nganti tekan ing Naftali
sing jembar nganti tekan ing Médeba.”
Perang karo Og ratu Basan
31Kaya mengkono kuwi wong Israèl terus pada ngenggoni negara bangsa Amori. 32Sakwisé kuwi Moses terus kongkonan ngindik marang kuta Yaéser, kuta-kuta panggonané wong Yaéser pada direbut kabèh lan wong Amori sing pada manggon ing kono pada ditundungi. 33Sak terusé pada minger ngluruk menyang ing negara Basan. Og ratu ing Basan lan suradadu-suradaduné terus perang tekan ing Edrèi. 34GUSTI terus ngetokké tembung marang Moses: “Kowé aja wedi karo wong kuwi, awit kuwi Tak pasrahké ing tanganmu kabèh rayaté kabèh uga negarané. Kabèh kuwi kok tindakké kaya enggonmu wis nindakké marang Sihon ratu wong Amori sing manggon ing Hèsbon.” 35Og mau terus dikalahké kabèh anaké lan rayaté kabèh, nganti ora ana wong siji waé sing bisa utyul, negara terus direbut.